header-image

throwback fashion week 13 juni 2016

DSC_0613An aesthetic journey

Här kommer en liten tillbakablick med både bild och text. Modeveckan 2013 tror jag att det var. Outfit: Mulberryväska, och en tunn rock signerad Naim Josefi. Nike-sneakers och fönat hår. Jag gjorde regelbundet små miniresor till Stockholm under den tiden jag bodde i Karlstad och det gav ovärderliga kontakter och en fot in i branschen. När jag var där bodde jag hos kompisar och hade schemalagt varje timma med intervjuer, möten, mingel och events. Härliga tider! nu när jag lever mitt i det så kanske jag inte alltid uppskattar det som jag gjorde då. Hursomhelst, idag har jag haft tid att titta igenom mitt arkiv av texter som jag skrev till olika tidningar som frilans då och väldigt många av dessa krönikor, intervjuer och fina foton är låsta på tidningssajten och går inte att läsa utan att betala. Tråkigt tycker jag så därför tänker jag publicera ngt av mitt tidigare material någon gång i veckan här på bloggen, så här kommer en krönika om att ha klädångest som skrevs efter modeveckan i Köpenhamn. Då var det väldigt mycket mer mode än vad jag skriver idag. Numera har jag gått in i ett mer ”lifestyle” skrivande och så är det ju, man utvecklas i bloggandet. Enjoy finisar<3

12Klädångest inför modeveckan

När man skall vara i samma lokaler som människor med mode och stil som sitt yrke, kommer givetvis den stora klädångesten som ett brev på posten. För man vill ju inte känna sig som en felklädd lantis bland uppklädda stilikoner. Dagarna innan modeveckan gjorde jag därför en grundlig inventering i min garderob, och ställdes inför det ständiga dilemmat: En garderob full med kläder, men ingenting bärbart. Av utrymmesskäl kunde jag inte heller stuva ned ett otal ursnygga och välkoordinerade kombos, så en väninna med koll fick rycka in. En dag senare hade jag fått låna en hög med kläder av de rätta märkena. Sådär. Nu var jag rustad. På modeveckans första dag valde jag till slut att bära plommonlila sidentunika, plexiglas-örhängen i matchande ton av märket Missoni, samt ett par mörklila byxor från Filippa K, som gick i samma ton som den övriga munderingen. Som pricken över i hade jag en gigantisk fuskpäls i brunt och vitt och makeup i syréntoner. Jag kände mig överklädd och kostymerad, och det kändes som att hela tunnelbanan kände av min uppstylade närvaro. Tills jag äntrade Köpenhamns rådhus till första modeshowen. De första personerna som mötte mig där, fullkomligt bländade mig med sina uppenbarelser som signalerade Less is bore och inte Less is more. Hela lokalen fullkomligt kokade av extravaganta pälsar, eleganta handväskor, och fler än en redaktör hade en faiblesse för leopardmönstrade klackar. Flera VIP:s adderade en känsla av ”royal” med sin blotta närvaro, och modevärldens mest excentriska figurer gjorde minnesvärda avtryck. Kvarten innan modevisningen var minst lika mycket föreställning som själva modeshowen. Trots all klädångest blev det en trevlig vecka, och jag hörde mig själv fälla repliker som: ”WOW, you look amazing”, till den ena uppklädda fashionistan, efter den andra. Jag lät säkerligen som en amerikansk modenörd, men vad gjorde det när jag till slut smälte in i min gigantiska fuskpäls med plommonlila outfit. Klädångesten blev ett minne block och jag tog ett steg in i den regisserade och underliga modevärlden. 

sky is the limit 14 januari 2016

Bli smittad av inspiration

För ett par år sen skrev jag om designern Naim Josefi i en krönika. De allra flesta texter som jag skrev är publicerade men raderade igen, så nu publicerar jag den här krönikan igen, fast i en uppdaterad version. Bilden på Naim är tagen av mig när vi var på en pressresa till Norge.

Om han inte skapat couturekreationer till glamazoner skulle han blivit den iranske läkaren som räddade världen. Naim Josefi inspirerar och inspiration smittar som ett virus. Vi har under de år vi känt varandra, samtalat i timtal om hur man förvärvar, ärver eller fördärvar sitt livskall. Naim valde att sätta sig i livets förarsäte och trotsa starka påtryckningar från föräldrar som ville diktera villkoren. Detta kostade honom familjen. Han sökte efter sitt hem bortom Irans gränser och prövade vingarna både i Turkiet, Grekland och Tyskland, men hamnade till slut i Sverige. Naturen och strukturen lockar fram det mest kreativa inom honom, säger han hemlighetsfullt. Idag trotsar han minimalismens lagar och skapar maximalistisk design med kosmopolitiska referenser. I hans design ser jag fragment av en annorlunda livshistoria som får leva vidare på kvinnokroppen. Jag stöter ofta på dessa inspirerande individer i jobbet. De människor som vågar gå sin egen väg, som trotsar konventionen och som ofta är underdogs. Naim är ett starkt lysande exempel på hur livet kan te sig om man vågar och vinner, och det inspirerar i allra högsta grad mitt eget liv och leverne. För ett år sen vågade jag berätta om mina drömmar för dåvarande arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, som besökte Drivhuset där jag gått kurser i att starta eget. I våras avslutade jag mina studier på ett av Asiens bästa universitet, The chinese university of Hong Kong, och nu bor och lever jag i världens vackraste stad där jag satsar på att nå mina drömmar. Att jag vågar tänja på mina egna gränser är tack vare möten med fängslande människor som sagt att the sky is the limit och som lyft blicken och sett bortom horisonten. Naim har smittat mig, och jag hoppas att denna krönika smittar er.