header-image

drömmar och sånt 18 oktober 2016

dsc_0455Thinking, Thinking

Jag har funderat mycket på den här resan…man hinner ju det när man är borta i två veckor och inte gör så mycket annat än att ta det lugnt, umgås. Det som verkligen har slagit mig här är att majoriteten av brasilianarna har gett upp sin livsdröm. Det är svårt att nå sina mål om man inte kommer från en bättre bakgrund här. Ralph lever i mångt och mycket sin dröm i Europa. Alla vänner som vi träffat skulle också vilja dra till USA eller Europa men det är inte alls lätt. Självklart sätter det igång tankar hos mig också…tänk att jag ändå föddes i Sverige – ett land som enligt färsk statistik är världens bästa land för kvinnor. Där det faktiskt finns möjlighet att realisera väldigt många drömmar och när man tänker på det är så det som att ha vunnit på lotto. Jag började tänka på mina egna mål och drömmar. De ligger ju där i bakgrunden någonstans och på något sätt, om man sätter ord på dem, så ger de en riktning i livet och fyller vardagen med form. Egentligen är det nog man själv som sätter stopp för mycket av det som man skulle vilja göra. Osynliga barriärer, rädslor, kulturella normer, regler, blockeringar…känner ni igen er? Tack och lov så har jag alltid utmanat och pressat mig själv att våga, göra och skapa det liv jag vill ha. Dock har livsresan bara börjat. Ofta är det inte de praktiska sakerna som är problemet utan man själv som sätter stopp…en slags mental spärr. Mitt mål är att alltid på något sätt ta ett litet steg mot drömmarna i vardagen och att regelbundet addera ”happy pills” i mitt liv. En sak som jag har insett här i Brasilien det är att jag egentligen bara kan koppla av 100% när jag tar ett steg bort från vardagen. Resor gör mig gott..visst, jag blir ofta stressad innan jag skall åka, men sen när jag väl är iväg så rensas hjärnan och pulsen sjunker. Jag skall ta de chanser jag kan att resa nu när jag studerar och när jag tänker efter är det ju det jag ALLTID har gjort men utan att sätta ord på det. Den sista resan jag kommer göra i år blir en pressresa till Tunisien i November. När jag fick inbjuden (typ en dag innan resan till Brasilien) så var min första impuls att tacka nej, men sen så funderade jag ett par timmar och kom fram till att jag förmodligen aldrig kommer att få den chansen igen. Det är ju bara några dagar så jag kommer att åka och det blir säkert en once in a lifetime-upplevelse. Med de erfarenheter och livshistorier jag fått från den här resan, så känns det som att jag mer än någonsin måste omfamna det som kommer till mig. Love<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *