header-image

reflektioner om att bo utomlands 8 augusti 2016

DSC_0018Resandet – Från början en flykt

Varför började du resa? Mina tonår präglades av en känsla av utanförskap och en känsla av maktlöshet. Sen hade jag acne också som sätter djupare spår än man tror. Den coola tjejen var långt borta. Populariteten var obefintlig. Låg social status. Detta har satt sina spår. När jag gick på gymnasiet såg jag en alternativ väg ut och det var för att jag kunde få praktik och studier utomlands redan vid 18-års ålder. Utomlands kände jag för första gången att jag fick hög social status och att jag blev populär vilket är en helt otrolig känsla, speciellt i London. Där fick jag massor av kompisar och på min avskedsfest kom det en stor skara folk från hela världen. I Kode där jag växte upp tilläts jag inte att blomma ut i skolan. Och det var där det började egentligen. Om jag hade varit populär och älskat skolan hade jag nog aldrig rest. Detta har också gjort att jag känt lite extra för de mobbade och utanför..jag ser mig själv i dem på något sätt. En annan effekt av ungdomsåren är att jag från att jag var 18 fram tills nu alltid velat anordna välbesökta fester, storslagna födelsedagskalas och mingel med stor mångfald – jag vill ha ett kvitto på att jag inte är opopulär och att det som var då inte existerar.

DSC_0096Vart har du bott? Som 18-åring flyttade jag till Italien och sen har länderna avlöst varandra. Det blev England, Brasilien, Kina och Norge tätt efter. 

DSC_1239Vad har det gett dig? För varje land har jag lyft blicken lite högre och rätat på ryggen än mer. Utlandserfarenheterna har gjort att jag lärt mig att pröva mina vingar, jag har fått en kulturell kompetens och jag är en kameleont som snabbt kan anpassa mig till olika förutsättningar. Jag har transformerats och blivit den jag är pga dessa erfarenheter. Sen är det många starka, intensiva upplevelser och aha-upplevelser som faktiskt inte kan beskrivas i ord. Att man transformeras som person för en kort tid är en av upplevelserna, och det brukar inträda efter fyra månader. När jag började lära mig italienska kände jag att en ny ”persona” trädde fram. En mer gestikulerande Angelica med starkare röst, för kan ibland uppleva att svenskan håller tillbaka mig. Att veta att det finns massa dolda sidor hos mig själv som kanske hålls tillbaka av strukturer och den kulturella kontexten. Det är intressant. 

LENES BRÖLLOP 370Finns det något negativt med det? Det har kostat väldigt mycket pengar och väldigt mycket vänner jag mött kommer jag aldrig träffa igen. Sen har ju livet i Sverige fått ”put on hold”, dvs. man får börja om lite från början igen när man kommer tillbaka. Har stora ”kunskapsluckor” när det kommer till musik, filmer och serier i Sverige…man hänger ju inte alls med i populärkulturen när man är borta en längre period. Sen får man aldrig nog. Det är lugnt så fort man kommer hem efter ett halvår, men sen sätter den där gnagande resekänslan igång igen. ”Jag måste iväg”, ”jag måste bort”..en slags inre rastlöshet och oro. Jag kanske bara är sådan eller så är jag rädd att stanna en längre stund på samma plats. Ofta är det också lite jobbigt när jag är iväg. I början har man inga vänner och allt är nytt och otryggt. Man åker fel, får matförgiftning, har tagit med sig fel kläder och missuppfattat totalt hur landet fungerar. Varför i hela friden ger man sig in i något sådant? Jo för att när man väl kommit över detta första stadie så är belöningen desto större och när man är hemma igen ångrar man inte en sekund för det är då man för lön för mödan. 

DSC_0584Vad gör det med identiteten? Man får tusentals referensramar att plocka av vilket påverkar sociala relationer, speciellt med de som är från andra länder. Ralph och jag klickade i samma stund som jag började prata knagglig portugisiska med honom. Man kommer i kontakt med fler människor för man har något gemensamt och det främmande blir spännande. 

DSC_0821Vad är nästa utlandsplan? Jag kommer att välja Asien och antingen blir det Seoul (Sydkorea), Tokyo eller Bangkok. Vibrerande storstäder med ett myller av intryck. I know, folk himlar med ögonen och tänker ”SKALL HON ALDRIG SLÅ SIG NER” eller ”SLÅ DIG TILL RO KVINNA” eller ”NU IGEN….? DU HAR JU EN POJKVÄN”..tja jag har accepterat att jag nog inte kommer göra det som förväntas av mig i en viss ålder. Ralph är en person som ger mig stor frihet. Han är inte alls kontrollerande och menar att om jag har en dröm så skall jag göra det. Han kommer och hälsar på och det blir Skype några månader. Inte mer med det. Jag är tacksam och glad att jag också är fri i tanken och vågar gå den väg som jag känner är rätt. Att jag försöker nå det målet jag satt för några år sedan. Det finns väldigt mycket schabloner om hur man skall vara i en viss ålder och hur långt man skall ha kommit. Jag tror att detta hämmar oss något oerhört och att det finns en risk att vi kompenserar det ändå senare i livet. Har fått mycket instruktioner om hur jag bör leva mitt liv och jag är glad att jag istället vågat lyssna på det som varit min inre röst. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *