header-image

om min pojkvän 22 mars 2016

ralph1Du + Jag = Sant

Ordet förändring är synonym med vem jag är. I tio års tid har jag bytt länder, umgängeskretsar och boenden ungefär lika ofta som folk byter kläder..ok något överdrivet men ändå lite åt det hållet. Förra året när jag flyttade till Stockholm så var målet att stadga mig och stanna kvar. Visst har jag utlandsprojekt men de är tidsbegränsade och endast relaterade till min utbildning som snart är slut. Drömmen om att skaffa familj vid en strand i Australien eller bygga bo i Mallorca är borta. Singel- och karriärsliv i New York är jag inte heller sugen på efter att ha levt själv både i London och Hong Kong. Iaf så flyttade jag till Stockholm i Augusti förra året och i November träffade jag en man som jag kallade min pojkvän efter två veckor. Det kändes så rätt från början till slut och även om det har gått fort och varit utmaningar på vägen känns det rätt ända in i själ och hjärta. Detta har förändrat mig inifrån, eller är iaf en början på en grundläggande förändring i mitt liv. Galna singelkvällar är slut. Helgerna är lugna, tinder och andra dejtingsajter är borta och blodet rusar inte lika fort i ådrorna längre. Långa seriemaraton i ensamhet med rödvin och choklad är ett minne blott…nu är det lite mer strukturerade aktiviteter gjorda för två ganska upptagna storstadsmänniskor. Ralph är från Brasilien och påminner mig om svunna tider men ändå inte. Han är högutbildad finanskille med fötterna på jorden snarare än på dansgolvet. När jag bodde i Rio hängde jag med folk från gatan och med de som kom från fattigdom. De utan utbildning och möjligheter sov jag med under samma tak. De kunde dansa som få och större leenden har jag aldrig sett. Ralph är från andra förhållanden i Brasilien som kanske lite mer liknar mina egna men ändå inte. Vi träffades för första gången på ett cafè på Götgatan på Södermalm. Jag hade noll förhoppningar inför dejten och la inte ens på något smink innan mötet. Jag var pangförkyld och snorade och var helt säker på att han skulle bli totalt avskräckt. Vid denna tidpunkt i november hade jag haft dejtingmaraton noll stop i tre månader och helt gett upp hoppet om att finna en prins. När jag träffade Ralph så tyckte jag han var trevlig och fin men inte mer än så tyckte jag då. Vi pratade non stop i två timmar och sedan skildes vi åt och jag tänkte inte mer på det, men någonstans hade ändå ett frö såtts på något sätt, men jag var inte fångad av en stormvind än…Ralph insisterade dock på att träffa mig igen. Jag avbokade, ställde in och ändrade om. Jag gjorde motstånd. Till slut fick vi till dejt nummer två på Cafè Milano i Kungsträdgården och där hade vi en dejt som var ännu mer lyckad än den första. Lite mer uppklätt, högtidligt, fint och dejting-likt sådär. Dejt nummer tre blev startskottet för något större. Vi träffades uppklädda och nervösa på restaurang Miss Voon på Östermalm. Vi åt asiatiskt med pinnar som darrade och vi sippade vin för att dämpa fjärilarna i magen. Det var då det hände något. Vi ville inte sluta prata med varandra och vi ville inte lämna bordet någonsin och nu vill vi aldrig lämna varandra. Citatet nedan är så bra tycker jag. Jag stretade emot så mycket men när jag gav upp så kom kärleken in i mitt liv. 

“You will face your greatest opposition when you are closest to your biggest miracle.”

 

Jg är en tilltufsad tjej. Jag har blivit lämnad, ratad, inlåst och gråtit många bittra tårar över det som jag trodde var kärlek. Jag har ägnat hundratals timmar åt ältande och telefonterapi med lyssnande vänner. Jag har rest jorden runt för kärlekens skull när det var helt fel och blivit dumpad via sms. Jag har också gått innan jag blivit för insnärjd i ett nät. När jag inte kunnat andas normalt med en person har jag gått. Jag har läst tusentals sidor i böcker om kärlek och sett hundratals filmer som gett falska förhoppningar om vad relationer är. Jag har brustit och blivit hel igen. Jag har aldrig, aldrig fastnat i någonting för länge. Det är tack vare att drömmarna om att se världen och att studera har varit större som gjort att jag alltid rört mig vidare i andra riktningar och mot större mål. Bygga min egen plattform och inte gå omvägar via någon annan. Jag har alltid sett horisonten och skogen så småningom även om träden varit i vägen ibland. Jag har träffat människor som vill stoppa mig, kväva mig eller tygla mig men det har inte gått. Med Ralph känner jag mig handlingskraftig och stark, ett bra engelskt ord skulle kunna vara ”empowered”. Jag känner en långsiktig förtröstan jag aldrig känt och en värme som aldrig sinar. Jag trodde inte det skulle kännas så här. Är van vid ängslan och att ge upp det mesta när jag mött någon. Nu ger jag inte upp någonting och Ralph känner sig inte hotad eller osäker av det jag gör på något sätt.  Han står stadigt när jag flyger iväg som jag så ofta gör. Ett lugn har infunnit sig och sökandet är över. Det bästa som finns är när Ralph tio gånger per dag kallar mig ”gatinha”- min kattunge. 

Kategorier:

Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Kerstin skriver:

    Så fint skrivet Angelica ? Varmt lycka till med framtiden och kärleken ❤️